Det här kom faktiskt att bli en historisk dag. Jag och Älskligen hade ett telefonsamtal som jag direkt kände var av väldigt stor betydelse för mig. All den frustration som jag känt till och från genom åren rann bokstavligt av mig. Jag sa till honom vad jag tänkt så länge och inte vågat säga, att han är så speciell i vissa sammanhang att jag undrat över om han inte har någon diagnos på beteendet. Till min stora glädje så blev han inte arg, utan svarare bara att det har han också undrat genom åren!!! En underbar reaktion! Tror inte att det spelar någon roll om han jobbar vidare för att få en diagnos eller ej. Det viktiga var för mig att jag fick bekräftat att det finns en anledning till mina frustrationer när jag upplever att jag inte når honom.
Nu börjar vi om, känns det som. Nu vet vi var vi står och mina känslor för den mannen finns kvar. Känner att det blir enklare att älska honom nu när jag inte bär på mina tidigare hemliga tankar. Händer något nu kan vi tala klarspråk.
Han satte sig i bilen och kom till mig för att fortsätta prata mitt i tårarna. Rätt slutledning! Kändes jätteskönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar