Hann att jobba på mitt nya jobb ganska precis en månad innan allt förändrades. Hade just konstaterat att pendlingen gick bra, läste massor av böcker och var överraskad över att jobbet var roligare än jag förväntat mig. Det jag var mindre nöjd med var bara att jobbet och pendlingen tog alltför mycket tid, var i princip borta 11 timmar per dygn!
En dag fick jag inte tag på pappa när jag ringde mitt dagliga lunchsamtal till honom. Vid 15-tiden drog jag från jobbet i full panik då jag förstod att ngt hänt pappa. Fann honom liggande i hallen. Han hade fallit och inte orkat ta sig upp själv. Blev liggande som en skalbagge på rygg. Ringde efter ambulans så snart min hjärna kom i håg numret... Blev nästan en vecka på sjukhus då han var uttorkad och hade en infektion i kroppen.
Tog inte många dagar förrän jag hade fattat mitt beslut. Nu är det min tur att ställa upp på pappa! Han är ju nästan blind, hör dåligt och kommer inte att klara sig utan daglig hjälp i fortsättningen. Hemtjänst är dock inget alternativ för oss känner jag. Kan inte se främmande människor som han inte ser, komma in och ut ur hans liv dagligen. Så otryggt för honom. Det räcker att de kommer och hjälper till med stödstrumporna morgon och kväll. Larm, hjälpmedel i form av rollator och toastolshöjare tackade vi ja till direkt.
Många chockades på jobbet när jag sa upp mig och det förstår jag, för jag har ju aldrig haft någon annan tanke än att vara kvar där. Men eftersom jag i hela mitt liv också tänkt att jag skulle ta hand om mina gamla den dag de behövde mig - så kände jag bara att nu är det dags! Känner att det är ett riktigt beslut att ta lite time-out, vill jag jobba heltid något mer i livet så kommer fler tillfällen till det... Nu blir det pappa, moster och jag själv som ska få min hela tid. Möjligtvis kombinerat med något litet deltidsjobb. Vi får se. Har egentligen 3 månaders uppsägningstid, men hoppas på att få gå tidigare - att få påbörja mitt nya liv snarast!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar